Det började bra, jag konstaterade att jag sovit som en stock - håret stod på ända och jag kände mig utvilad.
Min tanke var att cykla till jobbet. Jag gjorde det igår och det var riktigt skönt (med undantag för motvinden på vägen hem).
Mina planerer raserades snabbt då jag ser mig i spegeln och konstaterar att jag tappat ett av mina diamantörhängen som jag fick av Per i 30-årspresent. Panik!! Tårarna sprutade likt Lille Skutt och jag var förtvivlad, rev och slet i sängläder, handdukar, cykelhjälmen, och till sist klippte jag upp dammsugarpåsen. Det sista vi gjorde igår var nämligen att damsuga... Men förgäves, inget örhänge! Jag satt hulkandes på golvet i bh och trosor (och en jättemage som hoppade i takt med hulkandet) och kände mig värdelös. Per försökte trösta och sa att vi skulle köpa ett nytt. "Det gå inte! De var ju JÄTTEDYRA och vilka säljer ETT örhänge?!" Efter att Per hade åkt gjorde jag en sista check i sängen och där LÅG DET!! Med pluppen på??! Jag måste helt enkelt ha tagit av mig det i sömnen?
Tänk att man kan bli så ledsen över något? Visst, det är den finaste present jag fått men lite skyller jag ändå på den tjocka magen. Jag var verkligen otrösterlig!
När jag väl var i skick att bege mig till jobbet (fick liksom sminka om mig) var klockan på tok för mycket så det blev ingen cykeltur, istället missade jag bussen! Det gjorde inget, jag gick och köpte en dajm och ett äpple och satt lycklig på min busshållplats med mitt fina örhänge i örsnibben!
Hoppas ni hade en bättre start och att ni får en härlig dag!
/Lisa - funderar på att börja sova med tummvantar... :)
Vilken söt historia!
SvaraRadera